Är du bra på att gråta?

Det är inte jag. Det är flera år sedan jag grät senast och det kan inte vara nyttigt. Hjärtat har snörpt ihop sig som en sten. Det värker och pinas. Men det kommer inga tårar. Jag skulle så gärna vilja släppa ut eländet men det är som en mur som tar emot. Är enormt lättsårad och sånt ger klumpar i halsen, men... längre kommer det inte. Möjligen som ilska. Fast det egentligen är ett grinanfall som är det som behövs. Man kan gå på skrattkurs. Finns det även gråtkurser? :´(

...och dig och dig och...

I ett vägskäl i livet står jag
längtar, drömmande
Kan inte förstå hur det blivit så här
tråkigt, fördömande
Behöver ta mig vidare
roligt, spännande
Men orkar inte ta steget
menlöst, förnedrande
Ska ta mig i kragen!
kämpa, strävande
Väntar något där?
nyfiken, längtande
Väntar någon där?
värme, varande

kärlek, levande

Vill du lyssna?

Läste på en sajt om vad folk anser vara avtändande. Det vet jag väl inte direkt - har inte varit tänd på ett otal antal år... :S Däremot vad som startade eländet DÅ är lätt att sätta fingret på. Det är grymt avtändande med karlar som inte "hjälper till", som låter en ta all tvätt, städning och matlagning samt mesta delen av barnfixningen (förutom när det handlar om roliga saker som fritidsaktiviteter förstås) - då orkar man till slut inte med att försöka tända liksom. Och detta i kombination med dålig hygien; svett, dålig andedräkt (pga snusning i "mitt fall" - jag KRÄKS på snusning!) och skitiga kläder är inte bra. Det funkar inte i min värld speciellt som jag har ett luktsinne som en blodhund... Om han är ren och fräsch så får han vara både "ful och fet (eller mager för den delen :))" utan att det gör mig ett dugg.

Hur resonerar du? Ska man "stå ut"? För att prata om saken har då inte hjälpt ett dugg för min del. Inte ett dugg...

Helsicke vad jag avskyr mitt gnäll - men faaaan vad jag älskar att ösa ur mig! Helt anonymt...

Ja du - ööh!

Brukar du känna dig som en idiot ibland? Jag är i den villfarelsen, eller rättare sagt i det faktiska tillståndet, ett par-tre gånger om dan. Minst! Det är nämligen så att jag av och till lever i en slags drömvärld, där allt ser lite annorlunda ut. Framförallt när jag ska till att sova på kvällarna så lever min hjärna sitt eget liv. Om inte om vore, you know...

Fantasier om ett annat liv, den berömda hjälten på sin vita springare, ständig sommar eller en gammal onkel som helt plötsligt trillar av pinn och låter mig ärva några miljoner och ett herresäte snurrar. En tidsmaskin vore inte heller så dum. Vissa saker vill jag naturligtvis inte förändra, men andra. Ojojoj, om det bara gick... :D

Nu ska jag krypa till sängs och fundera lite mer. Och drömma mig bort från den grågrågrågrågrå vardagen.

Ja, just du ja!

Har du många vänner? Som du pratar och umgås med ofta och gärna? Och har du alltid haft det? Eller var du ett ensamt barn utan vänner men
hittat några/många nu, som äldre? Eller kanske tvärtom - hade många vänner som barn, men inte så många nu? Jag är nog i den senare kategorin. Hade jättemånga kompisar under hela min uppväxt, alltid en "bästis" (även om de varierade en aning pga flytt, skolbyte osv) men nu, förutom mina härliga jobbarkompisar, så är jag nog en ensamvarg. Visst - jag har fortfarande en bästis, tack o lov, men inget större umgänge. Ibland känns det bara bra, ibland är det torrt... Det är väl därför jag hänger i cyberspace lite för mycket för här finns det ofta mängder av trevliga människor att "snacka" med.

Ja, precis dig!

Hur ser du en människa du träffar för första gången?
Är det någon speciell kroppsdel, hållningen, kläderna? Eller väntar du på att personen ska öppna munnen och så bildar du en uppfattning utifrån rösten, tonfallet eller orden?

På folk jag bara passerar så är det nog först kläderna i kombination med hållning som jag ser. Ögon och hår dessutom. Kan nog vara lite förutfattande just därför - "vilken snobb", "typisk arbetslös slacker" eller "wow, hon har ett klädkonto/vecka som överstiger min månadslön" osv.
Snygghet är som bekant väldigt subjektivt så det är inte så viktigt. (Jag känner en kille som passerat 50 (och när du läser det jag skrivit lite längre ner så förstår du hur jag menar) som är rejält härjad efter diverse trassel i sitt liv - och han är så grymt vacker!)
Lite ot kanske men dagens unga tjejer verkar ofta stöpta i samma form. Välsminkade, blonda, spinkiga och med "samma" kläder och frisyr. Trist att så få sticker ut och väljer att vara lite egna...

Människor som jag däremot träffar en liten längre stund kan jag vara rätt reserverad mot, men granskar dem noggrant. Gärna i smyg ;)
Visst - fortfarande kläder, hållning, ögon och hår, men sen finns det några andra viktiga aspekter att ta del av; tänder, röst, ögonkontakt och ordval t ex.

Själv har jag "stannat i växten" (nej, inte kroppsligen höhö) och märker att 20 år insnöad i ett och samma förhållande givit mig lite taskigt perspektiv på min ålder. Då det gäller killar så spanar jag in 25-åringar... för titta får man väl :)

Så här kan det vara när man kommit upp i min ålder;

"Jag heter Berit och jag satt i väntrummet hos min nya tandläkare. Jag läste ett diplom på väggen och upptäckte hans namn. Plötsligt kom jag ihåg en lång, elegant mörkhårig kille med samma namn, som gick i samma klass som mig, för ungefär 30 år sedan. Kan han vara samma kille som jag hade varit lite förälskad i på den tiden? När jag sen fick se honom skakade jag snabbt av mig tanken. Denna halvskalliga, grå man med rynkigt ansikte var alldeles för gammal för att ha varit min klasskamrat.

Efter att han hade undersökt mina tänder tog nyfikenheten över och jag frågade om han hade gått på Enskede gymnasieskola.

- Ja, det hade han, svarade han.
- När gick du ut då, frågade jag.
- Jag var i avgångsklassen 1978, sa han.
- Du var i min klass! Jag log.
- Han såg närmare på mig. Sen sade denna fula, gamla, halvskalliga, ohövliga, feta och elaka man:

- Vad undervisade du i då?"

Jo, jag menar dig!

När du hamnar
i en besvärlig situation
och allting
går emot dig,
tills det verkar
som om du inte kan
stå ut en minut
längre,
ge då inte upp,
för det är
just där och då
som tidvattnet vänder

Harriet Beecher Stowe