När du hamnar
i en besvärlig situation
och allting
går emot dig,
tills det verkar
som om du inte kan
stå ut en minut
längre,
ge då inte upp,
för det är
just där och då
som tidvattnet vänder
Harriet Beecher Stowe
Hur ser du en människa du träffar för första gången?
Är det någon speciell kroppsdel, hållningen, kläderna? Eller väntar du på att personen ska öppna munnen och så bildar du en uppfattning utifrån rösten, tonfallet eller orden?
På folk jag bara passerar så är det nog först kläderna i kombination med hållning som jag ser. Ögon och hår dessutom. Kan nog vara lite förutfattande just därför - "vilken snobb", "typisk arbetslös slacker" eller "wow, hon har ett klädkonto/vecka som överstiger min månadslön" osv.
Snygghet är som bekant väldigt subjektivt så det är inte så viktigt. (Jag känner en kille som passerat 50 (och när du läser det jag skrivit lite längre ner så förstår du hur jag menar) som är rejält härjad efter diverse trassel i sitt liv - och han är så grymt vacker!)
Lite ot kanske men dagens unga tjejer verkar ofta stöpta i samma form. Välsminkade, blonda, spinkiga och med "samma" kläder och frisyr. Trist att så få sticker ut och väljer att vara lite egna...
Människor som jag däremot träffar en liten längre stund kan jag vara rätt reserverad mot, men granskar dem noggrant. Gärna i smyg ;)
Visst - fortfarande kläder, hållning, ögon och hår, men sen finns det några andra viktiga aspekter att ta del av; tänder, röst, ögonkontakt och ordval t ex.
Själv har jag "stannat i växten" (nej, inte kroppsligen höhö) och märker att 20 år insnöad i ett och samma förhållande givit mig lite taskigt perspektiv på min ålder. Då det gäller killar så spanar jag in 25-åringar... för titta får man väl :)
Så här kan det vara när man kommit upp i min ålder;
"Jag heter Berit och jag satt i väntrummet hos min nya tandläkare. Jag läste ett diplom på väggen och upptäckte hans namn. Plötsligt kom jag ihåg en lång, elegant mörkhårig kille med samma namn, som gick i samma klass som mig, för ungefär 30 år sedan. Kan han vara samma kille som jag hade varit lite förälskad i på den tiden? När jag sen fick se honom skakade jag snabbt av mig tanken. Denna halvskalliga, grå man med rynkigt ansikte var alldeles för gammal för att ha varit min klasskamrat.Efter att han hade undersökt mina tänder tog nyfikenheten över och jag frågade om han hade gått på Enskede gymnasieskola.
- Ja, det hade han, svarade han.
- När gick du ut då, frågade jag.
- Jag var i avgångsklassen 1978, sa han.
- Du var i min klass! Jag log.
- Han såg närmare på mig. Sen sade denna fula, gamla, halvskalliga, ohövliga, feta och elaka man:
- Vad undervisade du i då?"
När du hamnar
i en besvärlig situation
och allting
går emot dig,
tills det verkar
som om du inte kan
stå ut en minut
längre,
ge då inte upp,
för det är
just där och då
som tidvattnet vänder
Harriet Beecher Stowe